I den utsträckningen det motionstränades alls på 70-talet var det av s.k. ”hurtbullar”. En klart tvivelaktig och något alternativ individ som främst kändes igen på klädseln; jacka och träningsbyxa i blå poplin med gula dragkedjor och en blå luva med tofs.

Förr var det ingen som endast ”hivade skrot” styrke-, tyngdlyftare undantagna. Samt några ytterst få komplementtränande. Men närapå ingen tränade ”bara på gym”. Varför skulle man? Man höll ju på med en idrott. I den utsträckningen det för övrigt motionstränades alls på 70-talet var det av s.k. ”hurtbullar”. En klart tvivelaktig och något alternativ individ som främst kändes igen på klädseln; jacka och träningsbyxa i blå poplin med gula dragkedjor och en blå luva med tofs. Han joggade – inte löptränade, joggade. Jogga är som att gå fort. Fast fel, typ. Inte åt fel håll, utan på fel sätt.

Därpå följde påfåglarnas tid; 80-talet. Och med den Conan, Hulken, Ulf Bengtsson, Fame och bodybuilding. De som ville bära sin idrott synligt.
Man tränade biceps, åkte Porsche och hade extremt vita skor från Reebok, uppkavlade kostymärmar och en bisarrt stor mobiltelefon. Vad är vitsen med att vara framgångsrik om det inte syns?
Du kan vara bäst i världen på tresteg utan att någon du möter kan se det, men är du stor som tre rum och kök vet man att du bänkar plus 300 kilo. Och man lägger man märke till dig.
Därför började människor – till en början företrädelsevis inte de som jobbade på bank – att träna på gym. Bara. Ingen annan idrott, bara gym. ”Gymma” blev verb och ”att gymma” ett begrepp.
Ville man då inte se ut som man bänkade 300 kilo, eventuellt beroende på att man tillhörde ett annat kön, och/eller inte kom in på balettakademin, kunde man ägna sig åt aerobics. Därmed fick man samma möjlighet att helt oprovocerat klä sig i bärfisgröna spandexbrallor med pastellrosa stringtrosa utanpå, tajt, glittrig topp med bar mage och klimpig, vattenfast mascara.
Oavsett vilket syntes man och kvalade således in i familjen parkfälthöns.

Därefter följde en lång tid av motionsträning utan mening och mål. Några fortsatte envist jogga dvs springa på fel sätt. Några försökte klättra i eller ur en Nautilusträningsmaskin med någotsånär intakt värdighet ett par gånger i veckan. Aerobicsfolket kompletterade sina koreograferade skutt med 1-kilos hantlar och ersatte fotledsvrickningarna med rotatorcuffsyndrom som den vanligaste skadan.

I början av 2000-talet hände så något intressant. Nu anställdes plötsligt före detta idrottsstjärnor av IBM och andra stora företag som inspiration. Och om du söker en nyckelposition i ett större företag idag kan det vara avgörande om du kan krydda cv:n med en ensamåkning på skidor utan stavar över Grönland eller att ha klättrat upp för Matterhorns norrvägg i bara underbrallorna.
Det intressanta är förskjutningen; att det idag är mindre lockande i att spara 150 000 kronor i en pensionsfond än att betala motsvarande summa för att riskera livet i en bergsbestigning.

På 20 år har grabbarna alltså gått från misstänkliggjord individ via guldRolex och bil med inbyggd fax alternativt avrivna skogshuggarskjortärmar och ap-grov till verkliga prestationer om man vill visa prov på inspirerande duglighet.
Och tjejerna har gått ännu längre. Från att vara förbjudna att springa längre än 200 meter eftersom det ansågs fysiskt omöjligt (dessvärre sant) till att tävla om samma toppjobb med lika bra idrottsmeriter.
Fönsterbords-bicepsen är lika passé som att ha stringtrosan utanpå byxorna och magrute-hunken och porrstjärnepattarna förkroppsligas i det närmaste endast av själlösa Big Brother-deltagare. Dagens biceps och magrutor är istället en allt större konsekvens av träningen istället för att vara målet med densamma. Fan, vad glad jag blir! Cykla, spring, skida, simma, brottas, boxas. Och komplementträna på gym! Det ger fler fördelar än att det alltid är lika långt till toaletten.
Och som företrädare för Sveriges äldsta tränarskola måste jag tillägga: Ta gärna hjälp av en Personlig Tränare. Med välj inte en som har mer personlighet än de är tränare. Det finns för många som i sin iver att bygga sitt personliga varumärke glömmer bort att de först måste vara bra på något.